OK, så här i valtider tänkte jag att vi kan ju berätta om hur engagerade vi var i vår troskyldiga ungdom. Jag börjar.
1. När jag gick på mellanstadiet fick vi prova på det här med demokrati och valrörelse genom att antingen bilda schemapartier eller matpartier. Schemapartierna schemalade en vecka, där det skulle vara ett visst antal timmar av varje ämne. Vann gjorde JAJK-partier (jag tror att de fick ungefär 25 % av rösterna), vilka därmed slog bl.a. Fria eftermiddagspartiet, Vår demokrati och Rastpartiet (som två dagar innan valet upptäckte att de hade råkat lägga fem lektioner i rad en av dagarna).
Matvalet gick ut på att man gjorde en matsedel för skolmaten i tre veckor. Jag och min kompis Martin bildade Liberala käkpartiet och plockade hem 50 % av rösterna. Och då fick man inte ens rösta på sitt eget parti. Vi kickade bl.a. Tuggpartiet (trots att de tillverkat kampanjhattar) och Rätta matpartiet. Knep vi använde var bl.a. att under valdebatten utlova skalad potatis till alla som ville ha det (vilket ju egentligen inte var något vi kunde styra, vi fick ju bara göra en matsedel).
2. På gymnasiet samlade Falu-Kuriren representanter från alla de stora politiska ungdomsförbunden samt Fältbiologerna (vi var grymt heta då). Jag var fältbrallornas representant och sa bl.a. att jag inte hade några ambitioner att bli statsminister. Läs vetja.
Ja, det var väl ungefär det.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
6 kommentarer:
Häftigt Anders! Vi fick minsann inte välja någonting i vår skola.
Satt med i elevrådet på lågstadiet men exakt varför kan jag inte komma ihåg. Men på en skola med cirka åtta elever i varje klass var det kanske helt enkelt uteslutningsmetoden, jag sa inte blankt nej.
Det enda jag minns är att vi försökte få vaktmästaren att först och främst inte slänga ut grus på skolgården där vi spelade bandy/dödshockey. Gruset förstörde alla tacklingar på den annars så hala snön. När väl våren kom tjatade vi om att de måste ta bort gruset så fort som möjligt eftersom det blev så halt när man spelade på asfalten och fick otrevliga skrapsår.
Han tyckte nog att vi var tjatiga och jobbiga ungar.
De som var med i elevrådet på högstadiet var alla ungefär likadana: Hyfsat ordningssamma som gärna slapp en och annan lektion medan lärarna trodde att vi faktiskt gjorde något vettigt i stället.
Den enda frågan vi drev, utan framgång, var att få en sån där automat med färskt (?) vatten som skulle bytas ut till och från.
Naturligtvis insåg skolan det idiotiska att ha flera vattenbehållare i korridorerna och avstyrde det hela.
Större delen av mötestiden gick sedan åt till att bestämma när nästa möte skulle hållas, alltså när så många som möjligt kunde slippa någon tråkig lektion.
I åttan avancerade jag till kassör och vi gick loss på tårtor till våra möten, något skulle ju pengarna användas till.
Bytte skola i nian men fick ett telefonsamtal från den nya kassören där han undrade om alla fakturor verkligen fanns med i pärmen.
"Inte en aning", sa jag och min politiska karriär tog slut.
Uppenbarligen har vi inte så många före detta politiskt aktiva på bloggen. Fast jag tycker ändå att Markus kunde berätta om hur han fastnade i MUF:arnas garn.
Jag skulle snarare säga: Uppenbarligen har vi inte så många aktiva på bloggen.
Jag håller med Anders. Och det är tråkigt (inte att hålla med Anders, utan att det är lite folk på bloggen. Men det kan ju iof ni som läser inte göra något åt).
Jag har erfarenhet av personval.
År 1995 (jag gick i nionde klass) var jag en av sex kandidater i luciavalet på Artediskolan i Nordmaling.
Två kompisar drev en intensiv kampanj till min fördel, "Vote for Sandra Bee" (om jag inte minns helt fel) var slogan.
Trots mitt då långa, blonda och lockiga hår fick jag inte flest röster. Segern gick till en kompis i parallellklassen.
En känsla av bitterhet.
Som sen snabbt gick över, när det visade sig att vara lucia var lika med att få stearin fulla håret och sen bli tvungen att klippa sig.
Skicka en kommentar