Läste en text av en användare på Wikipedia som var sjukt besviken på journalister. Hon eller han reagerar bland annat starkt på att pratminusen som hamnade i tidningen inte alls var direkta citat. En kunskap som känns obehagligt självklar nu när man är inne i smeten.
Det är nog bra att då och då tänka på hur en medieovan intervjuperson kan uppleva saken. Sista meningen i texten är också tänkvärd.
Läs och lär här.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
6 kommentarer:
Tänkvärt, men utifrån hennes text och utifrån af Kleens artikel känns det som helt normalt journalistiskt hantverk. Det folk inte fattar är att om man skulle citera dem ordagrant så hade de framstått som idioter, och om man hade använt varje citat i just det sammanhang som det sades så hade texten blivit oläsbar.
Samtidigt är det såklart lätt att förstå att hon reagerar när hon pratat länge med en reporter och väldigt lite kom med i texten, och dessutom med lite friserade citat. Men vad ska man göra, liksom?
Det går inte att pleasa intervjupersoner. I morse hade vi en tant i TV4 Halland-nyheterna som svarade på frågan vad hon tror att politikerna skulle tycka om maten på gamlingshemmet. Hon svarade föredömligt kort: "Blä". Senare på dagen ringde hon och grät ut hos vår ansvariga utgivare i en halvtimme eftersom vi fick det att framstå som om hon inte gillade maten. Vad göra?
Natruligtvis var tanten ohederligt redigerad! Det vet ju alla hur ni tv-journalister klipper och trixar och har er. Egentligen sa hon:
- Supergott. Jättesmaskens, faktiskt. Och vi får alltid toBLÄrone till kaffet efter maten, och det är särskilt uppskattat.
Nej precis det är svårt att göra nåt åt. Men bra att komma ihåg att vara känslig och försiktig. Svårt.
Precis som programledaren/kostexperten jag skulle intervjua kort per mejl. Hon fick fyra frågor. I svaret skrev hon att jag ABSOLUT INTE FICK KORTA någonting, det var nämligen oerhört viktigt att allt kom med. Annars skulle det bli fel. Jo visst. Problemet var bara att hennes fyra svar var på sammanlagt 5000 tecken, när hela intervjun inkl faktaruta skulle vara på 1500 tkn. Så jag klippte ner och visade henne. Och hon blev dödsförvånad (och nöjd) över att det gick.
Javisst är det säkerligen helt normalt journalistiskt hantverk. Det är säkert fullt normalt att lova folk att få korrigera sina citet men i realiteten låta klockan bestämma huruvida de får det eller inte. Jag fixade till lite faktafel och felcitat, det enda jag minns är att han fick det till att jag inte sett någon svart på Wikimania när jag sett bara två. Resten har jag glömt. Det var ett tag sedan.
Det intressantaste var hur han var uppenbart ute efter att sätta dit mig, hitta en kalenderbitare utan omdöme... men fick ge sig till en lite mer måttlig vinkling när han inte fick mig att göra bort mig. Det var obehagligt. Jag ser inget skäl att låna mig till sånt i framtiden. Vill någon veta mina åsikter kan jag skriva själv, tack, annars får det vara.
Den riktigt intressanta tankeställaren för mig var hur dagstidningsjournaligister behandlar sitt material. När jag skrivit själv för föreningstidningar etc. har jag varit löjligt samvetsgrann, men förstås går det annorlunda till i verkligheten. Jag insåg en del om hur jag ska bedöma det som står i tidningar. Min tilltro till dem fick en välbehövlig knäck. Numera läser jag just inga alls.
Skicka en kommentar