Något av lagets tränare sitter och blir intervjuad en liten bit från mig, runt honom står en massa journalister och jag hänger inte alls med i snacket. Lyckligtvis behöver jag inte det heller. Janna satt nyss en halv läktare längre bort och gjorde stora ögon när hon såg mig där. "Vad gör du här?", ungefär. Jag gjorde en kroppspråkversion av "Jag vet inte riktigt själv" tillbaka.
Det har just sparkats boll här på Ullevi, Gais mötte AIK i en ganska händelsefattig match (jag tror att den var händelsefattig i alla fall. Folk runt omkring mig ser nollställda ut och journalisten bakom mig på pressläktaren skrek "ge mig ETT mål, bara ETT mål, så jag har min vinkel klar!")
För några minuter sedan, alldeles innan slutsiffrorna visade 0-0, sprang jag runt bland makrills- och gnagar-fans för att göra ett knäck på fansen och stämningen vid sidan av matchen som var så viktig för AIK:s del.
(Nu byter vi tempus:)
Det regnar, förlåt - det öser ner. På planen plaskar ett gäng bleka, smutsiga killar fram och sparkar efter en boll, runt omkring planen och på läktarna ovanför sitter människor och huttrar i blåsten. Vätan kryper igenom skorna, vinden går in från sidan. Nedanför pressläktaren sitter fotograferna och hoppas förtvivlat på ett mål - bara ett enda! - så att de kan ta den där jävla bilden och gå hem. Tills dess sitter de på små vikpallar och balanserar paraplyet över kameran. På supporterläktarna ska man helst inte vara. Väktarna, poliserna och läktarvärdarna ser ömsom roade, ömsom oroade ut när jag säger att jag vill upp och snacka med fansen. Det kan bli farligt där uppe.
I detta läge, när jag står där och tittar på klockan (63:e minuten, nästan en halvtimme kvar!!) kan jag inte hjälpa frågan som i imaginära neonbokstäver lyser upp hela scenen, hela planen.
Varför står folk här, varför kommer de hit? Ge mig en varm choklad och ett parti TP, eller en kall öl på en varm pub i goa vänners sällskap. Jag skulle köra på det, anytime. Men det här? Jag fattar inte.
Kanske Janna kan förklara. När hon är färdig med sin artikel vill säga.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
12 kommentarer:
Ahh... härligt! Inget fångar charmen med fotboll som en 0-0-match i november i ösregn och iskyla!
Det är svårt att förklara men fotboll är liksom ett helt paket. Det är superelegant, vackert och sofistikerat ena stunden - och fult, skitigt och brutalt i andra stunden. Det är total lycka och euferi i ena stunden - och plågsam misär i andra studen. Och bara genom att uthärda allt det där jobbiga kan man på riktigt uppskatta det positiva.
En ljummen junikväll när MFF spelar ut Helsingborg kan göra en genuint lycklig. Men man uppskattar det inte på samma sätt om man inte stått i februari och frusit häcken av sig i en värdelös Royal League-match mot några kassa norrmänn som vinner på ett turmål.
För länge sedan tyckte jag att fotboll var så ointressant att det gränsade till förakt. Att fotboll var granne med idioti var en sanning i min uppväxtmiljö. Fotbollen gick helt enkelt inte ihop med vår kvasiintellektuella livsstil med Bruno K Öijer under armen, en Vino Tinto i bakfickan och ny fräsch indie-vinyl inanför västen.
Men ack så dum jag var. På senare år har jag långsamt börjat återta en förlorad barndom. Lite tipsextra-tv som leder till sportsidorna som leder till Offside som leder till Gamla Ullevi.
Jag vet inte vad det handlar om - kanske är det hjärntvättning, kanske är det masspsykos, kanske är det helt enkelt så att jag bara gillar att få tillfälle att skrika högt rakt ut emellanåt.
Patches O'Houlihan: "Is it necessary for me to drink my own urine?"
Peter La Fleur: "Probably not."
Patches O'Houlihan: "No, but I do it anyway because it's sterile and I like the taste."
(Dodgeball, 2004)
Jag har ett rätt ambivalent förhållande till fotboll. Kul att spela, ärligt talat rätt tråkigt att beskåda. Men jag försöker ändå, och har till och med dristat mig till att heja på ett allsvenskt lag (Häcken). Varför som sagt. Kanske har fotbollen har blivit en gimmick för oss kvasiintellektuella akademiker som vill fortsätta vara charmigt folkliga? Som när Frasier Crane hejar på något basebollag, minns inte vilket. Eller som pappan i "The squid and the whale" som är tokig i tennis och the knicks. Håller min spaning?
Ja, det är faktiskt intressant hur många kulturjeppar och intellektuella som också är intresserade av sport och särskilt då fotboll. Härommånaden gav ju banne mig pk-nästet Ordfront ut Franklin Foers "Fotboll förklarar världen: En (osannolik) teori om globaliseringen", en bok som är översatt till typ 73 språk och hyllas på kultursidor världen över.
Vad är dealen? Att vi/de/man inte vågar erkänna att vi egentligen är fascister och älskar vältränade kroppar eller kanske rasister och älskar Sverige eller sadister och älskar läktarvåld utan måste förklä det i något slags social analys om att fotbollen är den klasslösa sporten och att fotboll är ett språk som alla kan prata?
(Ja, jag erkänner, när jag gick på skrivarkurs på folkhögskola skrev jag en patetisk dikt om den där matchen mellan ett lokalt latinamerikanskt fotbollslag och ett gäng gerillasoldater som tog paus från kriget i 90 minuter för att joxa med trasan.)
Anders: Det är dags att vi blottar oss - lägg ut dikten!
Snälla.
Hade folk använt sin hjärna i stället för hjärta, så hade någon annan sport varit mer populär att beskåda(Basket förmodligen) Men nu handlar inte fotboll om intelligens, utan om kulltur, samhörighet och väldigt mycket om uppfostran.
När jag växte upp var tipsextra en högtidsstund. Vi köpte lördagsgodis i lagom tid till tipsextra så att jag och min bror skulle hålla oss sysselsatta framför TV:n medan Liverpool spelade 0-0 mot Tottenham.
Redan då fick vi lära oss av vår far att Engelsk fotboll är tråkig. Långbollar och lera. Ändå visste pappa allt om alla spelarna och vi förstod att det var viktigt.
Utflykt hemma hos oss, innebar att man packade sin gröna kånken med en termos, macka, sittunderlag och serietidningar, sedan fick vi följa med till Ullevi för att se på Blåvittt. Det var kallt, långtråkigt, spännande och alldeles, alldeles underbart.
Och snart har jag egna barn som ska få lära sig allt om hatkärlek till värdens bästa tråkigaste sport.
"För länge sedan tyckte jag att fotboll var så ointressant att det gränsade till förakt. Att fotboll var granne med idioti var en sanning i min uppväxtmiljö."
Ja, jag ar fortfarande dar, Eskil.
/Lina i St Petersburg
Jag är inte intresserad av fotboll, men jag rycks med när det är nån stor turnering på gång. Precis som de flesta, antar jag.
Men en gång långt tillbaka i en svunnen tid, det var på mitten av nittiotalet, såg jag faktiskt några fotbollsmatcher. Umeå FC hade gått upp i allsvenskan. Det var rätt sensationellt och vår kommunalrådsgubbe såg naturligtvis till att vi fick en jättedyr arena laget till ära.
Vi tillverkade en banderoll, som till och med kom i tidningen en gång mot slutet av säsongen när det stod klart att Umeå skulle åka ur allsvenskan igen. Den hade texten: "UFC Guld 1996" (eller 97, eller 95) och bildtexten var: "Lite väl optimistiskt kanske."
Lina, uppenbarligen går det inte att tala med präster på bönders vis.
Efter att ha läst inläggen ovan en gång till så inser jag att det inte finns så mycket mer att tillägga. De fångar fotbollen och rutar in den perfekt på 90X55 meter, antingen ser man det, eller så ser man det inte.
Kan bara beklaga att du inte (ännu) har fått den frälsta upplevelsen av en riktigt dålig fotbollsmatch som ändå ger en inre tillfredställse. (Ja, bortsett åttondelen mot Tyskland i somras då förstås. Och Öster-Stenungsund 1999 i dåvarande Söderettan. Och Öster-AIK 1992. Eller AIK-Örebro, vilket år som helst.)
Hoppas du ser det en dag.
Skicka en kommentar