Felciterad i dagens Trelleborgs Allehanda:

Lite mer varulv, tack Publicerad: 07. Mars 2006 09:20 Fredrik Reinfeldts omstöpning av moderaterna – och sig själv – är stor. I söndags visades det första avsnittet av Dokument inifråns serie om de sju riksdagspartierna. Först ut var moderaterna, och programmet koncentrerades kring partiledaren Fredrik Reinfeldt. Några direkta nyheter presenterades inte, men den samlade bilden blev ändå intressant. De stora striderna tar Fredrik Reinfeldt i partiet, till exempel när han överger synen på den svenska arbetsrätten och i stället omfamnar LO:s inställning. I ett inslag i dokumentären talar moderaternas gruppledare i riksdagen, Mikael Odenberg, vid moderatstämman i Örebro förra året: "Jag har väldigt svårt att se att det kan vara ett syfte för en borgerlig regering att söka konfrontation, att söka split och splittring, och det kan vara klokt att ägna en tanke åt vilka beslut man då inte bör fatta". En ungmoderat suckar "Det här är som gjort för att döda demokratin". Det illustrerar tydligt konflikten mellan pragmatism och politisk övertygelse. Partiledningen vill inte ta strider som den vet är svåra (omöjliga?) att vinna. De flesta moderater är anställda och många är medlemmar och aktiva i fackföreningar som värnar om sådant som turordningsregler. Varför ta en fajt med många av de egna väljarna, i en sak som dessutom skrämmer bort potentiella nya väljare? Ungdomsförbundets representanter och äldre moderater ur Carl Bildt-generationen ser den principiella orättvisan i ett system som de facto ger sämst trygghet åt dem som varit kortast tid på arbetsmarknaden, och som försämrar möjligheterna för dem som inte kommit in på den alls att över huvud taget göra det. En pragmatismens mästare är statsminister Göran Persson. Hans ideologiska grund är inte klockren. Statsministern säger att han är socialdemokrat för att han är social och demokrat. Och han vill egentligen inte alls samarbeta med miljöpartiet, och definitivt inte med vänsterpartiet, men gör det ändå – nödd och tvången för att behålla makten – nu när Maud Olofsson kidnappat centerpartiet in i den borgerliga alliansen. Det är i denna Perssonska paradgren, pragmatism, som Reinfeldt tagit upp kampen. Men handlar det om en nödvändig anpassning till verkligheten för att åstadkomma ett efterlängtat regimskifte i Sverige? Eller har moderatledaren medverkat till att politiken inte längre handlar om att driva idéer utan främst är ett spel om makten? Svaret är inte entydigt. Fredrik Reinfeldt har gjort en del nödvändiga förändringar av partiets politik, som att omfördela mer av skattesänkningarna till låginkomsttagarna. Men när det gäller kramandet om den stelbenta arbetsmarknadspolitiken är det inte utan att Reinfeldt borde bli lite mer av den varulv han karikerats som.